Riggspänning under vintern

[gvs]

Låta skrovet vila. Då riggen är spänd så trycks skrovet ihop (båten blir smalare). Om det kan bli permanent har jag ingen aning om, men det kanske är därför man ska låta den vila?

[Eilean]

Då borde majoritetet av båtarna världen över vara något smalare än då de än gång bygges. Det är ju trots allt så att den här diskussionen rör en liten del av alla segelbåtar jorden runt. De allra, allra flesta står med riggen upp,utan släcka på några vant eller stag, året runt, år ut och år in.
Utan att ens ha den 'automatiska slackeffekt' vi får här en kall vinter som denna.

[Anders S]

Nu kan det nog tänkas att Selden tänker på båtar med fraktionsrigg och svepta spridare. Där blir krafterna i topp- och undervant rätt stora. Möjligen tänker man också på båtar som står på kölen och vilar och får andra kraftspel i skrovet än båtar som ligger i vattnet. Det behöver alltså inte vara fel, men det skall normalt inte behövas om man inte har en "mjuk" båt. Krafterna i sjön, under segling och dynamisk belastning i sjögång är ändå så mycket högre än belastningarna på "naken rigg" att det helt enkelt bara måste finnas marginaler.

Skall man vara rädd för något är det i så fall lastväxlingar pga alltför löst ansatt rigg. Vibrationer och pumpningar i masten är också helt onödigt slitage och skall undvikas så långt möjligt. Om man nu har mast på, detta oskick...

[Eilean]

...Om man nu har mast på, detta oskick...

Varför oskick?
Jag utgår givetvis från att båten är tillbörligt pallad, om hon står på land, och att översyn av de övre extremiteterna sker regelbundet på annat vis.

[Anders S]

Därför att det är en onödig och oanvändbar funktion att ha masten uppe på vintern, på land. Masten slits i onödan (korrosion, utmattning), skrovet påfrestas extra, pallningen behöver vara i runda slängar dubbel mot en omastad båt (eller, vindkrafterna kan öka till det dubbla och därmed stöttningsbehovet). "Mast-på" innebär också (som du sa) att man får göra underhåll och tillsyn "på annat vis", sannolikt i båtsmansstol (tänk om den är murken...).

På vinstsidan ligger (bara) att man slipper masta av och masta på och att risken för att tappa masten minskar. Om den risken balanseras av risken för haveri pga oupptäckt slitage hänger ju en del på hur mycket man hänger i den där båtmansstolen och ifall det finns en vettig mastkran att tillgå. Men det brukar ju finnas i våra hamnar.

[Eilean]

Därför att det är en onödig och oanvändbar funktion att ha masten uppe på vintern, på land. Masten slits i onödan (korrosion, utmattning), skrovet påfrestas extra, pallningen behöver vara i runda slängar dubbel mot en omastad båt (eller, vindkrafterna kan öka till det dubbla och därmed stöttningsbehovet). "Mast-på" innebär också (som du sa) att man får göra underhåll och tillsyn "på annat vis", sannolikt i båtsmansstol (tänk om den är murken...).

På vinstsidan ligger (bara) att man slipper masta av och masta på och att risken för att tappa masten minskar. Om den risken balanseras av risken för haveri pga oupptäckt slitage hänger ju en del på hur mycket man hänger i den där båtmansstolen och ifall det finns en vettig mastkran att tillgå. Men det brukar ju finnas i våra hamnar.

Ok. Då var det inget nytt. Du är nog litet konservativ på den här punkten, Anders. För pallningen skrev jag ju om, den behövdes ju inte dras en gång till. Och ökad korrosion och slitage - tja huruvida det verkligen är ett generellt problem beror nog på många faktorer. Och eventuella påfrestningar på skrovet är ju också högst individuellt, beroende på båttyp och pallning.
Man kan ju också fundera över konsekvenserna av själva av- och påmastningsprocedurerna. Smaschade windexar, lanternor och masttoppsgivare, förstagsprofiler som vrids i oroväckande böjar och vajer som misshandlas vid ändstyckena.

Resonemanget påminner litet om den kritik och kommentarer man framför allt förr fick som vinterliggare. Båten måste ju få torka, tänk på fukten, osmosen och frysrisken säger många. Och när man till råga låter båten frysa fast istället att på konstlad väg åstadkomma en liten vak blir man i mångas ögon betraktad som än mer lat och nonchalant. Man letar upp små tänkbara konsekvenser och blåser upp dem till stora proportioner.

[Anders S]

Det är säkert sant att jag är konservativ. Jag vill ju att grejorna skall hålla så länge som möjligt.

Korrosion och slitage är inget generellt problem? Skojar du? Salt och fukt, ingen motion i rörliga delar på 7 månader, skit och damm hela denna långa tid. Det kan aldrig vara bra. Bättre att ha masten i mastskjulet i så fall.
Men alla får såklart göra precis som de vill. Jag är konservativ.

[pontanellen]

Tänkte på utmattning av material, skrov eller annat.
skall man matta ut en metallbit böjer man den fram och tillbaka och till slut går den av.
Alternativt, om man böjer en metallbit och håller den böjd relaxerar materialet och sätter sig till slut(alltid undantag förstås).
Om man applicerar det tänket på en båt där man spänner och relaxerar krafterna i skrovet, via (läs nu som Mr. Myiagi...)
"mast-on-mast-off"...
Jag har ingen aning om hur skrov uppför sig under belastning men om det är så att skrovet formas/ändras
påtaligt under belastning känns det spontant bättre att hålla spänningen konstant, så konstant man kan åtminstone.

Ni hör, min mast sitter på och jag hoppas att min fru orkar hålla mig kvar uppe i masten till våren

[Anders S]

Det är ju alltid bra att veta, för då kan man bedöma risker bättre. Problem i det här sammanhanget är

1. Aluminiummaster har ingen gräns (som stål) där en böjning (pumpning, vibration) "inte räknas". Det löser man genom att staga upp masten så den rör sig så litet som möjligt. Att böja den en smula, fine, att låt den spralla runt, skaka och vibrera - mycket obra.

2. Riggwirar (stål) mår inte bra av lastväxlingar (lätt belastning - hård belastning). Det här löser man genom att förspänna riggen med 10 % eller så av brottslasten. Det brukar hjälpa till med 1.) också.

3. 10 % av brottlasten av (typ) 6 stag och vant kan bli i närheten av två ton (6 ggr en tiondel av tretusen kg) på en rätt liten båt). På min skulle det handla om ca 5 ton, fördelat på ett antal röstjärn. Detta kan sannolikt påverka skrovet, beroende på hur det är konstruerat. För och akterskepp är inga problem, sannolikt t o m en fördel, men det blir kompressionskrafter i maststöttan och kompressionskrafter i däcket midskepps utan vidare. Detta bör naturligtvis båten klara alldeles utmärkt. Jag förstår inte riktigt varför Selden föreslår att man slackar på sidovanten, men anar att de då menar båtar med partialrigg och svepta spridare. Där är det bra tryck i toppvanten. Jag skulle ändå inte gå under tio procent av brottlasten. Mäts enkelt med tejpad tumstock.

Vill man låta masten stå på båten skall man därför noga se till att ingenting kan vibrera och att riggen är normalt ansatt, som vid segling. Båten bör tåla det, och det är vitalt för riggen.

Sedan anser jag personligen att en vintersäsongs fukt, smuts, salt och brist på motion av rörliga delar kan man gärna slippa. Man kan kanske åtminstone hoppas på att halvera tiden mellan de stora riggrenoveringarna om man låter riggen vila inomhus på vinterhalvåret. Hade jag (som Gunnar) haft båten i vattnet på vintern hade masten fått stå kvar (hur skall man annars ha glädje av båten på för- och eftersäsong?), men jag kanske hade tagit ner den åtminstone vartannat år, just för att kunna kolla allt så noga som möjligt.