Anders S skrev:... Eileans scenario, med motorsegling (god fart) mot vinden i 20 m/s eller så är ytterst frestande på både båt och besättning. En möjlighet är att sakta ner, men jag kan tänka mig att man också ville i sjölä snarast och då kan det kännas tröstlöst att fördubbla tiden till sjöss.
Jag tycker också att jag kan sjöstuva, men med gröna sjöar till halva ruffen är det inte många båtar som är täta och att saker ligger där de lagts utan surrning är inte så sannolikt. Det är i sådant väder man får den rätta motivationen att surra stuvade ankare, ha rejäla lås på alla durkar och man fattar varför batterier och annat tungt skall vara skalkat med 2x4-strävor...
Vi gjorde ca 3 knop. Då gick hon relativt mjukt. Allt över det blev för våldsamt.
Apropå ankaren Jag utelämnade historien om det.
Någonstan mitt i allt elände gjorde vi nästan på oss av ett våldsamt brak från förskeppet.
Det var en skarp smäll som ekade i hela båten trots allt oväsen från vind och sjö. Först trodde vi att vi seglat på något, jag kastade mig ner och slet upp durkarna. Inget vatten, puh. Och masterna stod kvar. Så kom plötsligt nästa brak - lika starkt igen!
Vi fattade ingenting och och var nu rätt skraja. Vad var detta?
Jag gick föröver för att kolla under alla kojer och durkar längst förut. Hade inredningen lossnat? Någon röstjärnsinfästning?
I sådana lägen far alla möjliga mer eller mindre sannolika tankar genom huvudet.
Precis när jag hade huvudet under kojerna small det igen. Nu var det så starkt att det nästan ringde i öronen. Men det hördes tydligt att det kom utifrån längst fram från fören.
Jag rusade ut på däck igen och såg vad vi förbisett förut - ankaret var borta!
I stävbeslaget hade vi (då) ett CQR på 23 kg med 60 m kätting. Ankaret hölls på plats med en rostfri pinnbult som gick genom ett hål i läggen samt stävbeslaget och med en ledad "flärp" i ändan som låsning. Jag har aldrig haft en tanke på att denna konstruktion (orginal) kunde släppa.
Kopplad till de livlinevajrar vi lyckligtvis hade spända över däck kröp jag föröver medan fru S. höll båten så rakt mot sjögången det bara gick och med minsta möjliga fart.
Det var ingen rolig utflykt kan jag lova. Trots att båten stod i princip still tod vi ett par iofs mindre brott över däck och det var riktigt otäckt.
Väl framme vid stäven såg jag ankaret hänga och svänga med ca 2 m kätting precis vid v.l.
Enklast hade väl varit att med hjälp av elankarspelet helt enkelt hala upp det. Men i paniken och röran hade jag glömt att slå på huvudsäkringen till spelet nere vid elcentralen. Att ropa till fru S var fruktlöst. Vi kunde i stort sett bara kommunicera genom att hojta rätt in i varandras öron. Att ta mig tillbaka, slå på strömmen, och sedan krypa till fören igen var inte frestande. Inte när ankaret brakade in i bogen med jämna melanrum så att flisorna rök och det kändes att jag kunde kastas eller spolas överbord när som helst
Rädsla och adrenalin gör en stark.
Jag sög tag i kättingen och slet helt sonika upp ankaret genom pulpiten och upp på däck hur enkelt som helst. Som tur är brukar jag alltid ha några linor för diversebruk hängandes på mantåget föröver, så att surra ankaret på däck vid relingslisten var snabbt gjort.
Numera har jag en fast lina med en karbinhake och därtill liten knap som jag alltid surrar ankaret med i dess stävbeslag.
På bogarna hade vi en hel del upp till 5 mm djupa hack där CQR-ankarets vassa plog smällde i.
då jag skrev att bidevind är den enklaste bogen att hantera:
En sån sjögång på Ostkusten måste ju vara mycket ovanlig.
